By M-A-D-E

I fredags sprang jag 1200m i DMR stafett och det var första sträckan. Tyvärr så vill ingen gå upp och köra så gick upp och försökte höja farten efter coch sprungit och sagt 33s efter första 200m vilket var för långsamt eftersom att målet var att springa in på 3,00. Men jag gick upp och höjde till 30s nästa 200m och jag hade väl inte världens bästa fartkänsla plus att banan var helt rund, 230m osv. Det blev helt enkel misch masch av alltihop kändes det som. Man var ju också extra nervös eftersom det var första loppet för säsongen. Hade inte direkt nån kick heller på slutet och vi växlade in som 4 bland lagen tror jag men inte alltför långt efter de andra. Min sträcktid slutade på ca 3,10 vilket var alldeles för långsamt men det här vi är nu dårå. De andra i mitt lag stod för mycket bra insatser och vi slutade 3:a totalt men missade kvaltiden för nationals med ca 10s. Får fixa det nästa gång.

Igår sprang jag 1 mile och det slutade med ett riktigt avbräck. Hade mycket bra position i början och jag var revanschsugen efter loppet sen gårdagen. Det var nån kenyan som drog upp tempot  vilket kändes bra att nån ville köra. Så jag låg bakom där vid ett par andra afrikaner och James som är min träningskompis. Vi passerade 800m på ca 2,06 vilket kändes bra. Kort därefter bröt James p.g.a problem med foten. I samma veva började jag få punka. Kände mig mörare och mörare för varje steg och det var ju ca tre varv kvar ungefär 600m. Förökte täppa igen luckan till afrikanerna men det gick inte. Avståndet blev större. 2 varv kvar. Nu var det illa. Sprang förbi coachen som ropade 67 på senaste 400 hundringen och "increase the effort. Come on Daniel Gliemar!" men nej det ville sig inte. Blev stumnare och stumnare. Oh fy fasen alltså! Ett varv kvar. Nu började folk passera mig. Var redan helt slut och man hade ju ännu ett varv kvar. Började redan kännas i armarna. Lyckades tillslut rulla in i mål. Sluttid: 4,30. Jadu. Hade inte räknat med det iallafall. Tålde ju ingen syra alls. Känns väl snopet att få två skitlopp när man har tränat som bäst och mest under säkert alla år jag har hållt på med löpning. Höjt mängden, fler pass, bra kvalité, styrka, backe, Vo2 max, tröskel, banträning - ja allt. Allt har funkat. Men det var bara att ta sig i kragen och komma igen för det var dags för 400m stafett 2 timmar senare.

400m är kul. Det har jag alltid tyckt. Därför såg jag inget fel med att springa 400m stafett även om jag redan hade två lopp i benen. Jag tänkte att nu ska jag visa vad jag går för. Jag är ingen jädra mes som bara viker ner mig. Hårda folk kommer från Sverige och nu ska folk sättas på plats. Jag var placerad i vårt B-lag och sprang 3:e sträckan. Var en del stum i vaderna men det funkade. Fick ca 51,3 på min sträcka och det kändes mycket bra. Var inte helt slut heller. Undra vad det beror på? Har ju inte lagt fokus på snabbhet direkt som jag annars brukar ha problem med i början av bansäsongerna. Skumt! Men det räddade helgen lite iaf. Känns som man har någonting positivt att ta med sig ifrån Lubbock trots allt.

Träffade även Mary som var där. Najs att prata lite svenska. Men höjdpunkten var ju att se 1:a heatet i 400m stafetten. De körde hårt. Laget som vann var Southland tätt följd av Texas Tech som arrangerade tävlingen. Soutland vann på 3,08 vilket är 47s per gubbe och inomhus! Häftigt att se. Såg även en kille som drog en baksida precis där jag stod med mina lagkamrater vid starten. Har ju också gjort det så vet ju hur det känns. Tur man inte är skadad. Vårt A-lag i 400m stafett kvalificerade sig även också till nationals vilket var kul!

Nu ska jag sova och glömma den här tävlingen och se fram emot nästa tävling i Alburqurque, New Mexico.

Peace!