By M-A-D-E

3.51.49 fick jag med mig från Watford. Är riktigt nöjd med den tiden - som för övrigt placerade mig tvåa i F-heatet (skapliga bredden som radar upp med I-heat som vinner på kring 3.55...)

Loppet som helhet då? Nja, inget optimalt lopp för att springa riktigt fort egentligen.
Jag fick redan i starten erfara att Engelsmännen är hårda - fick nummerlappen avsliten i starttumultet, hamnade längre bak än planerat och fick sedan rysligt svårt att springa om bland alla ihärdiga och vassa arbågar.

Men med drygt ett varv kvar lyckades jag komma loss lite och var nog tvåa-trea någonting ut på sista varvet.
In på upploppet låg jag tvåa. Jag kände mig stark och ökade på farten för att komma om. Gick galant, killen verkade tröttna regält. Kände att jag gick mot en seger.
Men då, som från ingenstans kommer en liten rackarns kille om mig på utsidan. Killen hade bra fart, jag kämpade imot. Vi fällde oss båda två.

När resultatlistan kom upp såg jag att jag var en slagen man - med en hundradel. Surt.

Helgens citat: Det är den här vänstertrafiken som gör att man fullständigt tappar lokalsinnet!
Sagt av Patrik Tjärdal efter att vi upprepade gånger under helgen gått både många och långa omvägar. Det är inte lätt att orientera sig i en vildt främmande stad utan karta - särskilt inte om man inte vet var man ska...

Mvh
Albin

Idag när jag var ute och joggade såg jag, en bit framför mig, ett löpsteg jag tyckte att jag kände igen. Lätt ihopsjunket, blicken fäst på stigens rötter, fötterna som sakta men smidigt landat och lättar från marken. Efter några hundra meter var jag ikapp och fick det bekräftat - det var Bosse Brånn 70+ som var ute och löpte.

Bosse är en av eldsjälarna i den lilla klubben Askersunds OK och jag känner honom därför väl.
Vi hälsade glatt på varandra, växlade ytterligare några ord och sedan ökade jag på tempot lite.

Det var roligt att se Bosse springa. Han är stor förebild. Inte därför att han har vunnit medaljer och priser. Nej, Bosse hör inte till eliten. Långt därifrån. Mycket lång därifrån, om man ska vara ärlig.

Men Bosse är en förebild därför att han entusiast och tränar, tävlar, jobbar åt klubben och inte minst bidrar med sin mysiga uppsyn. Nu har han passerat 70-års sträcket.

Utan Bosse och likasinnade entusiaster skulle svensk idrott gå under. Inget skulle bli gjort om alla krävde lön. Och ingen skulle kunna vinna om bara den bästa ställde upp.

Tur då att Bosse finns. Han jobbar med tacksamheten som lön och han placerar sig stadigt på den nedre delen av resultatlisan.

Vad skulle vi göra utan Bosse? En entusiast. En förebild.

Albin

PS: Imorgon är det tävling i Eskilstuna, 1500m. Hoppas på ett bra resultat!


saknar er

Igår var somliga lediga lediga från skolan och somliga tog lediga från skolan.

Barometern visade på vackert och humöret hos bymade-korridoren (plus Tomas) var på topp. För att fira denna vackra dag ringde vi till en kajakuthyrare och bokade upp oss på fem kajaker.

Turen utgick från Kungsholmen. Med destination Drottningholm. Och sedan tillbaka till Kungsholmen. En tur på ca 25km.


Första strandhugget. Gleimar hittar några hundar att leka med medan vi andra inmundigar en kanelbulle.


Med utsikt över Hans Majonäs Honungen´s slott Drottningholm börjar vi preparera lunchen.

Monarken Hultgren är lyrisk när han för första gången bevittnar Kungafamiljens bostad.

Lunchen är serverad: korv, bröd, karréspätt, räksallad...


Vi går in i slottet och undkommer éntreavgiften då vi ansluter oss till en guidad grupp bestående av tyska pensionärer. När vi upptäckte att guiden talade tyska smet vi iväg och utforskade på egen hand.


Klassisk turistbild


¨Redo för hemfärd.


På hemvägens raststopp hittar Gleimert ett gammalt utrangerat traktorsäte som han antog tillhörde sin matematiklärare, Anders Sjöströms, bil.

Trötta men lyckliga kom vi alla levande tillbaka

snitt snapp snut, så var sagan slut

Albin

Ja, det bar sig varken bättre eller sämre att vi åkte hem med två fjärdeplatser i, det så kallade, bagaget. Känslomässigt kaos rådde inom oss. Vi hade alla sprungit bra, på toppen av vår förmåga. Men samtidigt gick bollen stolpe ut och vi missade målet - medaljen.

I Män 4*800 gjorde alla (Bjurström, Olausson, Sundström, Karlsson. i den ordningen) bra lopp och vi gick imål som sexa på 7:45. Efter några diskvalifikationer då några lag hade svårighet att efterfölja reglementet flyttades vi upp till fjärdeplats. Nöjda med dagen for vi den långa och regniga vägen till uppsala där vi inackorderade oss för natten.

Dagen där på vaknar jag av att min rumskamrat coach Kongo/Kroon utstöter något i stil med:
Öh, pannbenet (ett smeknamn) vet du va du hade för tid igår?
Nej, mumlade jag i ner i kudden.
1.52.23, skrattade Kroon.
Nej, sa jag.
Jo, det är sant, sa Kroon.
Och enligt eltiden drog jag min sträcka på just den tiden, vilket i så fall är pers med 6 sekunder...
Det kändes bra.

I M22 3*800 kämpade vi väl. Var i ledning i två sträckor men tappade tyvärr ner till fjärdeplatsen på sista sträckan. Dom andra var för bra helt enkelt. Tiden 5.50 får vi lov att vara nöjda med.

Prispallen får vänta ett år till på oss, men vad gör väll det

Albin


Jag öser på upploppet

Då var det måndag igen och en rättså hyffsad träningsvecka är tillryggalagd.

I lördags var det härliga flåsiga intervaller på programmet. Efter att ha komponerat ihop ett fint pass med blandade backar och 600:ingar fick jag med mig farsan upp till stadens lokala motionsspår. Väl där möter vi farsans orienterarpolare - Reinert Hallor, mannen med det sneda löpsteget - och det visar sig att han också ska köra intervaller. Följaktligen bar det sig varken sämre eller bättre än att jag, far och Reinert slog följe mot startplatsen.

Reinert och far kör iväg. Jag värmer lite till - sedan startar jag mitt pass. Efter några intervaller, när jag står och vilar hör jag hur en ångvisla ljuder borta i skogen.
Vad är det för ljud, tänker jag.
Sedan kommer dom, farsan drar ursinnigt upp för sista backen. Reinert, snedare än vanligt i steget - kraftigt lutande år höger kämpar några meter bakom. Ångvislan var ingen ångvisla, det var Reinert som under kraftiga astma-attacker kippar efter luft med huvudet på sne och munnen groteskt uppslagen (som hos tandläkaren).
Det ser ut att gå tungt, hinner jag tänkta innan det är dags för mig att dra iväg på min nästa intervall.

Efter sex intervaller är gubbarns slut. Reinert har slutat låta som en ångvisla, men står och vinglar lika snett som han springer.
Lutande tornet i Pisa, hinner jag tänka innan jag ger mig iväg på min tionde och sista intervall.

Nöjda med passet cyklade jag och pappa hem.
Reinert joggar snett iväg.

Albin 

I brist på bättre nöjen bloggar jag igen.

Idag var det skol-ledigt efter att jag snackat till mig att slippa göra kursprovet i matte. gööttt.
Förmiddagen har ägnats åt plugg ute i solskenet samt allmänt lösdrivande på internet.
Snart ska jag, Daniel och Emil förstärka turebergs träningsgäng (Laselle, Lundgren, Widing). Långintervaller står på agendan. gööeetttt - som vår musikvikarie sa efter varje närvarande persons svar under uppropet.

oj, klockan är mkt.
måste kila till träningen, annars blir Sir Liss förbannad.

tjao

Albin

Idag var vädret bra. Alldeles för bra för att slösa bort den dyrbara tiden med att köra styrketräning med Richard Edman.

Vad gör man då efter en lång och instängd dag i koncentrationslägr.. oj, skolan menade jag. Ja, vad gör man då för att bäst fylla hjärta och sinne med den pollentunga, men ack så sköna vårluften?
Tränar?
Beger sig ut i guds härliga natur?
Cyklar?
Letar blommor och ekorrar?

Jag slog till och gjorde allt i ett - på en timme.
ORIENTERING stavas det.

Jag kastade mig upp på cykeln likt en cawboy i en västenrulle. Drog i tyglarna, gav ifrån mig ett Yaaahooo och trampade iväg mot Järvafältet.
Väl där snörade jag till dom med metalldobbar utrustade skorna. Tog ut kompassriktningen och löpte iväg i, måste jag säga, maklig fart - det här skulle ju bli ett njutfullt pass, inget flås och ingen syra.
Ute i skogen krockade jag med två ekorrar (kan ha varit samma) och trampade ner otaligt med blommande vitsippor. Fantastiskt.
Skogen är underbar, både som träningsställe och avkopplingsställe. Fungerar utmärkt som båda på en gång.

Väl hemma igen hade kockarna ställt upp mat på våning ett och stuckit iväg. Antagligen tyckte dom som jag, att vädret var alldeles för bra för att slösa bort tiden. Antagligen tog dom varandra i hand och gick ut i skogen.
Kanske kan skogen även fungera som en charm-källa? Kanske kommer dom tillbaka som nya människor med ett vänligt leende på läpparna? Kanske kommer dom inte tillbaka alls?
Jag vet inte vilket jag skulle föredra.

Albin

Kom på att jag inte bloggat på länge nu. Ursäkta mig för det.

Betyder då mitt uteblivna bloggande att livet stått på paus?
Nej, knappast. Tvärt om har det varit mycket att stå i - kanske en förklaring till minibloggpausen.

Imorgon gör jag tävlingspremiär för utomhus-bansäsongen 2010! Seriematch 1500 meter i Sätra.
Ska bli intressant att pröva var man står. Kroppen känns fin - även om farten inte riktigt finns i benen ännu.
Möter bland annat Rånäs, Uppsala, och Ärla (herr Rydstedt). Det rycktas om att den gamle legenden (men evigt unge) Bjarne Thysell (marathonlöparn) ska springa 400 meter häck. Har dock inga forhoppningar på att få bevittna detta, om det nu inträffar, historiska ögonblick. Troligare är väll att den gamle räven hoppar in på 3000...

Sitter nu och går igenom Ted Gärdestads makalösa skatt av låtar. Sjukt hur mycket bra den killen hann (tillsammans med sin bror) åstakomma innan han tog sitt liv bara några 100m här ifrån (häggviks station).

Jag och Emil ska nämligen köra en låt musiken - bas och gitarr. Vad tror ni om en Gärdestad låt? Själv tror jag att det är som upplagt för succé!

på återseende

Albin
  

Igår var vi i tvåan på hemlig ort för att spela in ännu en nomineringsfilm.  (Nomineringsfilm=film om och till en trea som tar studenten där dennes nominering/titel/pris framgår)
Arbetet är tidskrävande men sakteliga bockar vi av film efter film. 12 ska det bli (eftersom det är 12st som tar studentetn) och nu tror jag vi har gjort hälften. Dom ska vara klara på torsdag kväll. Paniken och ångesten växer sig starkare för varje natt.

Men det är inte bara filmerna som gladeligen påminner en trött "andraringare" om att det snart är slut på skolåret. Nej, även i skolan börjar det hända grejjer! Jag är mitt uppe i sista examinationsuppgiften i samtliga kurser, och mindre än 20 skoldagar återstår. Man börjar liksom se ljuset i tunneln. Det fanns alltså ett slut även på denna terminen, säger man förvånat till sig själv. Det trodde man ju knappast när istiden var som värst.

portugal 2010. "- Höften Marcus!" /Ola

Albin

Känns att benen fick jobba under loppet i söndags. Benen var inte lätta på distansen igår. Backen på terräng SM har satt sina spår i musklerna. Jag minns sista backen med skräckblandad förtjusning. Det var där jag säkrade andraplatsen, men det gjorde ont. Konstigt det där, smärtan är så skön ibland. När man drar ifrån eller springer mot en bra placering, då är smärtan ljuvlig. Men tappar man ryggar och går mot en dålig placering, då är smärtan outhärdlig. Konstigt, samma backe och samma smärta, men det känns så annorlunda.

Alltihop sitter i huvudet. Mental doping, snackas det om - dvs man ger falska (bättre) mellantider eller andra lägesrapporter till den aktive under tävling. Då presterar denna bättre. I skidor kan man höra en ledare ropa "Du har tagit in flera sekunder!" fast det egentligen är lögn. Men det hjälper den aktive att tycka om smärtan. 
Det tror jag är sant. Att överdrivet positiv coaching hjälper den aktive att älska smärtan.

 
Familjefoto från helgen. Jag och min fan-club.
Fr vänster: Pappa, Farfar, jag, Mamma.

Mvh
Albin

En film av Kingstedt.

P19 4000m, 25/4 Borås