älska smärta
Känns att benen fick jobba under loppet i söndags. Benen var inte lätta på distansen igår. Backen på terräng SM har satt sina spår i musklerna. Jag minns sista backen med skräckblandad förtjusning. Det var där jag säkrade andraplatsen, men det gjorde ont. Konstigt det där, smärtan är så skön ibland. När man drar ifrån eller springer mot en bra placering, då är smärtan ljuvlig. Men tappar man ryggar och går mot en dålig placering, då är smärtan outhärdlig. Konstigt, samma backe och samma smärta, men det känns så annorlunda.
Alltihop sitter i huvudet. Mental doping, snackas det om - dvs man ger falska (bättre) mellantider eller andra lägesrapporter till den aktive under tävling. Då presterar denna bättre. I skidor kan man höra en ledare ropa "Du har tagit in flera sekunder!" fast det egentligen är lögn. Men det hjälper den aktive att tycka om smärtan.
Det tror jag är sant. Att överdrivet positiv coaching hjälper den aktive att älska smärtan.
Familjefoto från helgen. Jag och min fan-club.
Fr vänster: Pappa, Farfar, jag, Mamma.
Mvh
Albin
