By M-A-D-E

...från Sverige.

Vi känner igen det:
- Var är Benkan då? Skulle inte han springa?
- Nej, han e skadad... nått med vaden tror jag.

Ständigt dessa skador. Senaste och mest aktuella är kanske Anton Asplund som tvingas avstå sin första VM-start pga av just - ja ni vet ju - skada. Även en annan tredjedel av Sveriges löpartrupp till IVM, Ulrika J, har haft skadeproblem och riskerat att missa start. Tur att Claesson ständigt är fit for fight.

Men vad är det som är problemet?
Är det bara i Sverige som, ursäkta generaliseringen, ALLA blir skadade HELA TIDEN!
Blir Kenyanerna aldrig skadade? Nja, inte lika ofta iaf. Trots att dom förmodligen inte har tillgång till samma fina tekniska utrustning (dataprogram som säger åt dig när du ska vila etc.).
Men kanske är det just all vetenskap som är problemet. Man litar till den (och kanske även för mycket på sin tränare) och glömmer bort din och din kropps egen förmåga att känna av läget i kroppen.

För en skada kommer ju inte till dig som en bacill när du minst anar det. Den kommer för att någonting har gått sönder kroppen. Att ha sönder något tar lång tid. Och när något är fel säger kroppen ifrån genom att skänka dig SMÄRTA!
Lyssnar vi inte på denna smärtan?
Är vi inte kompetenta nog att förstå att smärta är synonym med trasigt som är synonym men SKADA!
SKADA! Huuu.. ett obehagligt ord. Man blir rädd. Tänk om den där skadan hoppar på mig nästa gång.

Är vi så besatta av att träna så att vi inte har varken tid eller lust att lyssna på våra kroppars signaler?
Men borde vi inte avskräckas när vi sneglar på våra skadade kamrater?
Borde vi inte då, som de moderna och förstående människorna vi är, ta vårt förnuft till fånga och förstå:
Lyssna på kroppen när den säger ifrån.
Jag lovar: den lurar dig inte. Din kropp känner dig bäst.

För vi alla vet väll att man inte blir värdsmästare med benet i gips

vid pennan
Albin